Jag vet exakt hur du kände dig nu.... Eller kanske inte helt, men ganska nära.... Och jag vet också hur du känner just nu... Varför tror du annars att jag är så rädd? Jag vet ju vad du går igenom, vilka tankar som ständigt är närvarande, och hur svårt det är att göra något val... Jag tog bara den lättaste vägen...
Jag hade egentligen aldrig trott att jag skulle behöva ställas inför något sånt här... Har alltid lyckats smita innan något blivit för allvarligt. Och tvärtom, har jag velat bli allvarlig med någon, så har dom oftast lyckats att få mig att göra slut eller helt enkelt smitit undan.....
Men så var det inte med dig.... Jag fick ju panik när jag märkte att du verkligen gillade mig. Tror inte att det har hänt mig förut.. Sen kom den verkliga paniken... instängdheten.... att kvävas... att du liksom alltid fanns där på något sätt, även fast vi var mer än 50 mil ifrån varandra. Och nu, när vi har mer än dubla det avståndet mellan oss, så är dom här känslorna dina.... inte mina.
Att allt ska bli som det var i början....? Går det? Kanske är det dags för mig att sluta lita på kärleken jag läser om i böckerna och tidningarna, och börja se den som finns rakt framför ögonen på mig i stället... Om det kan bli som förut? Ja, det kan det. Men jag tror att det kan ta ett tag. Men du är värd att vänta på.
Önskar att jag aldrig hade fått veta... Fast egentligen.. är hellre ledsen, men beredd, än lycklig och ovetande. Och vet ju att det går att fixa.. Tror verkligen på det. Tror på oss.....
Jag vet att jag valde att förtro mig åt fel personer förra sommaren... Särskilt två... Två personer som inget hellre ville än att se oss isär. Men det spelar ingen roll nu.
Kommer du ihåg den 9e September? Hur nervösa vi var när vi satt där brevid varandra på klipporna.. men samtidigt kändes det så rätt. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Och jag vet det fortfarande. Du är, och kommer alltid att vara min kärlek.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar